En del av mig vill verkligen säga och tro på att saker blir bättre med tiden, att allt löser sig och tillslut slutar allting göra så himla ont i hjärtat.
Ändå har det gått år utav värkande hat i hjärtat riktat både mot mig själv och andra. Om jag tänker efter känns det ganska för jävligt att hata sig själv, ändå gör jag det till och från. Vissa dagar känns därför som absolut ingenting mer än ett enda stort måste. Även fast jag bara vill tycka om livet och mig själv mer än någonting annat. Därför blev mina favoritdagar ganska fort dagarna när jag hade så mycket att göra att jag inte behövde vara med mig själv. Det visade sig tyvärr att det gjorde mer skada än nytta.
Men hur gör man egentligen för att hitta tillbaka till när man var helt bekymmerslös och bekväm i sig själv som person? Eller är det faktiskt så här en person ska må? Kan det vara så att jag egentligen bara har orimligt höga krav på vad som räknas som att må bra?!?
Jag har hur som helst trots dystra tankar om världen och människorna i den försökt komma på hur jag ska må lite bättre, utan att med snabba raka steg ta mig ännu längre ner i den onda spiralen av psykisk ohälsa.
Jag ska börja skriva mera
Jag ska fotografera igen
Jag ska läsa klart alla böcker jag börjat läsa
Jag ska lyssna på mer musik
Jag ska göra sådant som jag mår bra av
Allt det här ska jag göra medan jag kommer på vad jag egentligen vill göra när jag blir vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar