18 mars hände det jag väntat på så länge. Jag fick äntligen se Harry Styles live. Jag fick se honom på ungefär 15 meters avstånd. Det är svårt men samtidigt så simpelt att beskriva den där känslan av ren och skär lycka.
Jag minns när jag var 13 år och helt besatt av det brittiska pojkbandet One Direction, allt i min lilla värld kretsade kring dem. Jag minns när jag var 15 år och jag var säker på att jag missat biljetterna till deras konsert på Friends Arena. Tårarna var en bladning mellan lättnad och förskräckelse sen när jag väl fick biljetter. Det var inte världens bästa sittplatser men jag fick se alla fem för första och sista gången tänkte jag. 2014 var ett riktigt jobbigt år och många tunga år har följt efter det. Men att nu få se honom live igen under solokarriärerna kändes som ett avslut på en lång och jobbig tid. Kanske känns det så eftersom One Direction hjälpte mig så under mina tonår. Tänk att jag faktiskt fyller 20 år i år och inte längre kommer klassas som en tonåring.
Det var verkligen en fantastisk konsert för ett fantastisk album. Tack Julia för att jag fick dela den upplevelsen med dig. Tack One Direction och Harry Styles för alla fina år tillsammans. Sjukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar